Berättande text

Berättande text

Skriv en litterär (berättade) text där du arbetar faktivt.

Det var en varm sommardag i början av juli 2003 som det hände - min man och jag undkom döden med blotta förskräckelsen. Vi hade under två härliga månader bilat genom Sverige och både sett och upplevt mycket. Vår resa började i Kiruna och planen var att vi skulle stanna till i varje landskap på vägen ner mot Skåne. Min man hade under ett års tid planerat resan i minsta detalj och även samlat ihop fakta om viktiga och sevärda platser som vi skulle besöka.

Resan hade flutit på mycket bra och vi kände att vi upplev det bästa Sverige hade att erbjuda. Vackra platser, spännande byggnader och trevliga människor. Det kändes att resan började närma sig sitt slut. Vi var båda möra både i huvudet och i kroppen efter alla upplevelser. Men det var en sista plats som vi var tvungna att se och besöka innan vi styrde bilen hem mot Halland igen.

Vi vaknade tidigt på morgonen av att solen letade sig in mellan persiennerna på det vandrarhem i Moshult som vi tillbringat natten. Eftersom vårt nästa mål var att köra längs Utvandrarnas väg ner till monumentet i Karlshamn så kändes det lite extra spännande att vakna upp just i Moshult. Moshult som ju är Villhem Mobergs födelseby. Vi kände båda två att det skulle bli en bra dag och glad och förväntansfulla städade vi ur det rum vi hyrt, åt en snabb frukost och packade in våra väskor i bilen och gav oss av.

Vi pratade inte mycket under resans gång utan satt i våra egna tankar som bearbetade alla upplevelser vi varit med om och vi kände oss både nöjda med vad vi gjort samtidigt som det var lite vemodigt att det snart var slut. Det enda som störde vår stillsamma färd genom smålands skogiga och tysta landskap var att de skyltar vi skulle följa för att köra rätt väg var svåra att upptäcka och lätta att missa. Eftersom vi båda var relativt trötta så hände det också att vi missade både en och annan av de avfarter vi skulle ta vilket ledde till en hel del omvägar. Det var inte alltid lätt att vända bilen på de smala och mycket krokiga smålandsvägarna.

Jag kände efter ett antal timmar i en solvarm bil och med många missade skyltar att min man så smått började tappa tålamodet och började bli trött på alla omvägar vi tvingats ta. Det var detta som ledde fram till det beslut som kunnat kosta oss bägge livet.

Eftersom jag alltid tycket väldigt bra om Villhelm Mobergs böcker och även de filmer som böckerna bygger på så ville jag väldigt gärna se den gård där filmerna spelades in. Så trots att både min mans och mitt eget tålamod började ta slut så insisterade jag på att vi skulle se Klasatorpet som var känt som Utvandrarfilmens Korparmoen. Och tro det eller ej – vi missade den skylten också. Nu var vi båda så trötta på detta men den här gången hann vi alltså se var vi skulle ha svängt in om vi bara lagt märke till det lite tidigare. Nu tvärbromsade min man bilen och vi blev stående. Hur skulle vi nu göra? Köra ännu en omväg eller kanske, kanske chansa på att vända bilen. Det hade ju inte varit mycket trafik den senaste tiden och det verkade väldigt lugnt och still nu också. Vägen svängde dock oroväckande mycket både bakom oss och framför oss och det var inte mycket plats att vända på. Vi insåg bägge två att bilen under några ögonblick skulle stå tvärs över bägge körfälten och att ingen bil skulle ha möjlighet att komma förbi. Men vi valde trots det att just vända på bilen. Min man snurrade på ratten så snabbt han kunde, backade, körde fram och snurrade. Just som bilen stod tvärs över vägen så såg jag i ögonvrån hur något stort och blankt tonade upp sig bakom oss. Jag han bara registrera detta innan jag till min fasa insåg att något lika stort och lika blankt kom emot oss från andra hållet också. Min man gjorde allt vad som stod i hans makt för att hinna få vår bil ur vägen.

Det som hände sedan gick i slowmotion. De två långtradarna som närmade sig från var sitt håll såg ut som om de kröp fram. Båda chaufförerna låg på sina tutor. Jag registrerade allt som nu hände. Min mans panikslagna min, långtradarnas tutor och skinande lack, min egen skräck och vindens sus i barrskogens höga kronor. Men på något sätt kändes det som om det inte berörde mig. Som om det inte var mig det hände. Jag befann mig i ett skal där allt runt om mig verkade overkligt. Jag minns dock smällen och ljudet av metall som bröts när de båda långtradarna rammade vår bil. Jag minns också att jag tänkte – Kommer det att göra ont? Något mer minns jag inte.

Att jag idag kan sitta här och berätta detta för er är ett mirakel. Att jag, när jag lyfter blicken från tangentbordet, även kan se min man sitta i sin favoritfotölj djupt försjunken i en bok är ett ännu större mirakel.

Flera år senare fick jag tillslut se Klasatorpet och den plats där allting kunnat ta slut. Och på något sätt är jag tacksam för det som hände. Idag ser jag färgerna starkare, jag upplever glädjen intensivare och tacksamheten över att vi överlevde är enorm.